Ibland behövs det semester när man arbetar som medium…

Anna här!
Hej på er alla därute. Nu är jag, Anna, tillbaks på banan igen, efter nytt jobb och familjen som kräver sitt. Ibland måste man prioritera bort lite i livet för att orka med. Jag valde att minska mitt arbete som medium för att få energi till allt annat. Trots det så har jag ändå haft jordbundna rensningar och kanaliseringar så gott som varje dag, för något som jag lärt mig under mina 38 år på jordelivet är att hur mycket jag än vill blockera min förmåga så går det inte i längden. Medialiteten tillhör min personlighet och utan den är jag inte hel.

Att leva tillsammans med mig kan nog vara väldigt jobbigt, men också ganska spännande. Det är många intressanta visioner om både världsproblematiken, personliga råd och annan information som min man får höra och minnas åt mig. För när jag förmedlar information minns jag oftast bara lite konfyst av det jag sagt, för jag är ett redskap. Det är någon annan som pratar via mig och då är det inte alltid så lätt att minnas när det inte är mina egna tankar. Men det har tagit sina år att få det självförtroendet att kunna säga en sådan sak.

Att kommunicera med andar och högt uppsatta själar kan ju låta hur flummigt som helst, men sanningen är att det har jag gjort så länge jag kan minns. Min mamma har berättat att jag alltid pratat väldigt mycket i sömnen som liten, ibland kunde det låta som att jag hade riktiga diskussioner med någon. Vilket jag säkerligen hade.
Inte bara på nätterna har jag kontakt, utan har alltid fått visioner under dagarna, när jag minst anar det, då försvinner jag bort en liten stund. När jag var liten sa mina lärare att – Nu sitter Anna och dagdrömmer igen. Mmmm.. de skulle bara veta

Jag kan få information och föraningar om framtiden och känna av vad som hänt i människors liv. Därigenom kan jag få en förståelse till varför folk agerar och reagerar som de gör. Ibland kan jag se människors tidigare liv. Förr var jag specialist på att hitta försvunna saker men nu har den förmågan försvunnit totalt, kanske för att jag inte tycker att det är så viktigt i det stora hela, med materiella ting.

När jag var liten trodde jag att alla upplevde samma sak som mig.
När telefonen ringde så kunde jag höra på signalen vem det var. Jag kunde också höra på signalen om det var något brådskande eller allvarligt samtal. Jag trodde verkligen att telefonen hade olika signaler för olika personer och att det fanns någon slags nödsignal för brådskande samtal.

Det är inte alltid lätt att leva. När livet sviker en och livsglöden falnar och det är svårt att resa sig upp när man ligger i gyttjan. Då skulle det behövts hjälp från ovan, men istället vände jag andligheten ryggen. Jag önskade innerligt att jag aldrig mer skulle se, känna eller höra något. Såsom ”normala” människor gör, jag ville vara som alla andra.

Tänk vad andligheten påverkar både kropp och själ. Rent fysiskt blev jag väldigt tung i kroppen och i huvudet, jag kände som ett tungt grytlock ligga på hjässan när jag blockerade min medialitet.
Jag kände mindre empati och förståelse. Jag kände mig bitter på livet och när jag frågade om framtiden och vilka beslut jag skulle ta fick jag inga svar därför kände jag mig sårbar, förvirrad och vilsen. Hur skulle jag kunna göra olika val när jag inte kunde se hur situationen skulle påverka mig? När jag pratade med personer jag inte kände såg jag bara ett skal, jag kunde inte se annat än ytan på hen. Allt kändes så ytligt!
Detta var ju inte jag! Jag började få en slags personlighetsklyvning, det var ju inte alls givande att ha det såhär!

Summan av kardemumman var att jag fick en oerhörd ödmjukhet och tacksamhet och såg förmågan som en riktig gåva. Jag hade tagit den för givet och nu fick jag veta hur andra människor känner som inte har utvecklat sin medialitet och andlighet. Nu är jag mer tacksam för min gåva, trots alla sömnlösa nätter på grund av besök av andar och högt uppsatta själar.

Nu skickar jag en jättestor boll av positiv energi till er därute och tackar ödmjukast för att ni orkat läsa min lilla story om lilla mig och mitt liv. Kram / Anna.